Ett utdrag från RAS
Generellt om rasen
Den finska lapphunden är på sätt och vis den yngsta av de tre lapphundsraserna. Det
var först 1968 som de första två finska lapphundarna av dagens typ registrerades av
den Finska kennelklubben. Under 40- och 50-talet fanns det dock i Finland en slags
”sydländsk” finsk lapphund. En typ av hund som inte motsvarade kraven för arktiskt
klimat, uppblandningen av andra raser var tydlig. Typen kallades för kukonharju-typ
efter namnet på den kennel som var ledande under den här perioden. Det officiella
namnet var dock ”Lapin Paimenkoira”. Rakt översatt till svenska blir det lapsk vallhund,
inte att förväxla med dagens lapska vallhund som på finska heter ”Lapinporokoira”
(lapsk renhund). Standarden för den här tidiga typen av finsk lapphund antogs av FKK
(Finska kennelklubben) 1945.
Rasens historia, bakgrund och utveckling
Historien om dagens finska lapphundar tar sin början i Lappland i slutet av 50-talet.
1959 till 1961 genomfördes ett antal forskningsresor för att kartlägga samernas
hundar. Ur det mycket varierande hundmaterialet kunde man främst urskilja två olika
typer av hundar. Den ena var en nästan kvadratisk, långhårig och moderat vinklad
galoppör; lapphund. Den andra typen var längre än den var hög, hade kort päls och var
en välvinklad travare; lapsk vallhund. I slutet på 60-talet och början på 70-talet så
ansågs den främsta skillnaden mellan dessa två raser bestå i hårlaget, som är kortare
på lapsk vallhund, man tog inte så stor hänsyn till kroppskonstruktionen. Det fick till
följd att långhåriga avkommor till lapska vallhundar registrerades som finska
lapphundar. Följaktligen har bägge raserna en del gemensamma förfäder. Under
början av 70-talet ansåg man att den typ av lapphundar som man funnit under
forskningsresorna i Lappland var den rätta. Den tidigare typen förkastades och 1975
antogs en ny rasstandard. I princip byggdes rasen upp på nytt av hundar som
hämtades från samerna. Rasstandarden har sedermera ändrats några gånger, framför
allt gällande mankhöjd och godkända färger. I avelsarbetet med den finska lapphunden har man tagit fasta på den varierande färgskala som finns naturligt hos rasen. På gamla fotografier ser man att samernas
hundar hade de mest skiftande färger. Dessutom finns det i det samiska språket en
mängd benämningar för olikfärgade hundar. Alla färger är tillåtna men grundfärgen ska
vara dominerande, avvikande tecken får finnas på huvudet, halsen, nacken, bröstet,
benen och på svansen. Färgerna brindle och merle är inte tillåtna.
I rasbeskrivningen står det att den finska lapphunden är en intelligent, modig, lugn,
läraktig och arbetsvillig hund med mjuka drag. Det är en överensstämmande
beskrivning av den allroundhund som den finska lapphunden är idag. I viss utsträckning
används lapphunden än idag som renvallare men är idag främst en aktiv sällskaps- och
familjehund.
Övergripande avelsmål för rasen
Rasens utveckling är en effekt av uppfödarnas val av avelsdjur. Genetisk variation är en
förutsättning för rasens möjlighet att fortleva. Därför skall aveln vara målinriktad,
långsiktig och hållbar. Med hållbar menas att den inte leder till brister avseende hälsa,
mentalitet och funktion eller tömmer rasen på genetisk variation.
I alla situationer där man vet att någon sjukdom är ärftlig, men inte har några klara
begrepp om på vilket sätt, så finns det ändå alltid en enkel grundregel. Använd bara
friska och mentalt stabila hundar i avel. Om man därtill inte överanvänder enskilda
hundar i aveln minskar risken att ärftliga defekter får någon större spridning i rasen.