Information angående DM

Bakgrund

I vårt grannland Finland är det fler och fler som testar sina hundar för sjukdomen DM. Även flera uppfödare i Sverige testar. Hos MyDogDNA kan konstateras att över 30 % av de testade hundarna är bärare av sjukdomsgener för DM. Det finns dock väldigt få konstaterade sjuka hundar och flera av dessa har inga symptom för sjukdomen.

Styrelsen har varit i kontakt med Svenska Kennelklubbens avelsavdelning gällande DNA-test av DM. Flera frågor har uppstått kring hur vi som uppfödare i Sverige ska hantera de här resultaten, då sjuka/affecterade hundar får inte användas i avel enligt SKKs grundregler och svensk lag. I våra grannländer Finland och Norge däremot så kan affecterade/sjuka hundar användas i avel under vissa förutsättningar.

Avelsrekommendationer Finland (engelska) The Lapphund Club of Finland

SKK svarar oss att vi tillsvidare ska beakta DM på samma sätt som Pompes och Prcd-PRA. Det innebär att hund som har förälder, syskon eller avkommor som är testade som bärare för DM, endast får paras med individ som är testad fri för DM. Hund som är testad sjuk/affekterad för DM får inte användas i avel. Avel får aldrig ske på ett sådant sätt att det riskerar att resultera i sjuka valpar. Du hittar mer information på Svenska Kennelklubbens hemsida. Så tolkar du SKKs grundregel 2:2.

Sjukdom med recessiv nedärvning

Vad är DM?

DM ( Degenerativ Myelopati ) kallas också i folkmun för schäfervinglighet och är en nedbrytande neurologisk sjukdom med immunologisk bakgrund. Det betyder att den uppstår när det egna immunförsvaret angriper hundens eget nervsystem och bryter ner isoleringsskiktet myelin omkring nervtrådarna i ryggmärgen. DM uppträder i regel hos medelålders till gamla hundar (5 – 12 år) och oftast hos storvuxna raser. Schäfer är den ras som oftast drabbas av sjukdomen, därav att den kallas för schäfervinglighet.

Svagheten i bakdelen vid DM brukar komma smygande och ger svajiga och styltande bakbensrörelser som successivt förvärras. Rörelserna blir osäkra och trevande, känsel och reflexer försämras och typiskt är att hunden släpar baktassarna i marken så att klorna slits på ovansidan. Sjukdomen är inte smärtsam för hunden. Ingen behandling finns.

DNA-tester både förenklar och försvårar avelsarbetet

SKK kom hösten 2019 med ett uttalande vad gäller användandet av DNA-tester i avel. Du hittar hela uttalandet här.

Tillgången till genetiska tester medför möjligheter till ett effektivare avelsarbete för en rad sjukdomar. Tack vare denna nya teknik slipper vi slå ut djur från avel i onödan, för att vi misstänker att de kan vara anlagsbärare, och vi undviker framförallt att två anlagsbärare oavsiktligt paras och lämnar sjuk avkomma. Genetiska tester kan också underlätta veterinärens arbete med att diagnosticera olika sjukdomar.

Så långt låter det bra. Men det finns en hel del försvårande omständigheter som ger anledning att mana till eftertänksamhet, och i vissa fall skepsis. Långt ifrån alla tester som erbjuds på marknaden kan anses vara tillförlitliga och/eller lämpliga att använda i ett avelsprogram. I värsta fall kan nyttjandet av ett DNA-test som inte är tillförlitligt eller applicerbart i en hundras innebära att avelsdjur slås ut på felaktiga grunder, eller ännu värre, falskeligen bedöms som fria från ett sjukdomsanlag.

Det kan finnas olika anledningar till att ett test inte är tillförlitligt eller tillämpbart: Nedärvningen av den aktuella sjukdomen kan vara mer komplicerad än vad testet tar hänsyn till (med flera gener, och ibland även miljöfaktorer, inblandade) vilket bland annat kan göra att hundens genotyp (testresultatet) och fenotyp (dess kliniska status) inte alltid stämmer överens. Testet kan vara validerat för någon eller några hundraser, men inte för andra. Dessutom kan testet vara relativt ointressant såtillvida att sjukdomen inte förekommer, eller är mycket ovanlig, i den aktuella rasen. Risken är då att testet tar fokus och utrymme i avelsarbetet från annat som är av större klinisk betydelse, något som riskerar leda till en försämring med avseende på andra hälsoaspekter.

SKK/AK vill särskilt poängtera vikten av att den information som DNA-testet ger ställs i relation till övriga egenskaper, t ex andra sjukdomar, som ingår i avelsmålet för en viss hundras. Det finns annars en uppenbar risk att avelsarbetet fokuseras på de sjukdomar och defekter som är lätta att ”mäta” och registrera. Därför är det av stort värde att det i avelsstrategin, RAS, för varje hundras framgår vilka prioriteringar som bör göras i avelsarbetet med hänsyn till alla de egenskaper som ingår i avelsmålet. Hundarnas övergripande hälsostatus och långsiktigheten avseende genetisk variation är viktiga komponenter i denna prioritering.

2 kommentarer

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *